Sverige. Lagkommittén (1832). Förslag till allmän criminallag. Stockholm : Johan Hörberg. Libris410640. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:F%C3%B6rslag_till_Allm%C3%A4n_Criminallag.djvu. ”Kap. 27. Olofligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast egendom, i ändamål att dermed bereda sig sjelf nytta, förekommer i lagen under benämning af åwerkan. Så kallas äfwen i wissa fall sjelfwa tillgreppet af något, som till egendomen hörer, när det sker i afsigt att sig det tillegna; och Lagstiftaren har antagit den skilnad emellan sådan åwerkan och tjufnad, att, ibland annat, tillgrepp af wexande wilda träd, som genom naturens egen åtgerd uppkommit, ej anses såsom tjufnad, när träden icke, genom derå nedlagdt arbete, blifwit förwandlade till wed, gärdsel eller annat hushållsbehof.”
Thyrén, Johan C. W. (1908). ”Kap.20”. Kommentar till strafflagen Kap.20.. Lund: Gleerup. Libris779457. ”5. Kulturprodukt. I öfverensstämmelse med den historiska utvecklingen af det privata förmögenhetsbegreppet, och med den derpå fotade allmänna rättsåskådningen (hvilken ställer tillgrepp af t. ex. äpplen i trädgård på stort afstånd från tillgrepp af löf å skogsträd, och, än mer, af lingon o. d. i skog och mark), gör straffrätten alltjemt stor skillnad emellan sådana saker, som framställa sig såsom rena »naturprodukter» och sådana, som mer eller mindre objektivera menskligt arbete, »kulturprodukter». Under det kulturprodukterna, såvidt de uppfylla öfriga reqvisitmomenter, alltid äro tjufnadsobjekter, indela sig motsvarande naturprodukter i tre kategorier: 1) de som stundom utgöra tjufnadsobjekter (20: 2), stundom (under vissa förutsättningar med hänsyn till värde eller brottssubjekt) åverkansobjekter: växande träd och vissa delar deraf; 2) de som alltid utgöra åverkansobjekter: växande gräs på naturlig äng, vindfälle etc. (vare sig de falla under 24: 3 eller 24: 4); 3) de som aldrig utgöra vara sig tjufnads- eller åverkansobjekter, alltså öfverhufvud icke äro straffskyddade: skogsbär, svampar etc. – Härvid är emellertid att märka, att naturprodukterna genomgående blifva, att betrakta såsom kulturprodukter, så snart de genom menskligt arbete hopsamlats etc., utan att de behöfva hafva undergått någon substantiell förändring. Fällda träd, slaget gräs (från naturlig äng), hopplockadt vindfälle, tång, lingon, svampar o. s. v. objektivera i detta skick menskligt arbete och hafva förvandlat sig q. h. till kulturprodukter, äro således samtliga (oafsedt qvantum och brottssubjekt!), tjufnadsobjekter.”
Strömman, Thor (1905). ”Strafflagen kap. 20.”. Kommentar till 20 och 21 kap. strafflagen: (Olofligt tillgrepp och rån). Stockholm: Norstedt. Libris676893. ”Själffallet är, att det är sakens flyttbarhet i naturlig mening, som härvidlag är afgörande, sålunda oberoende af de civilrättsliga reglerna (t. ex. i lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895).”
Thyrén, Johan C. W. (1908). ”Kap.20”. Kommentar till strafflagen Kap.20.. Lund: Gleerup. Libris779457. ”2. Flyttbarhet. Denna rent fysiska egenskap att vara lösgjord, flyttbar i motsats till den fasta marken och hvad dermed sammanhänger, bör icke förvexlas med den juridiska egenskapen af lös sak )( fast (L. 24/5 1895). Den genomgripande inverkan, som sistnämnda skillnad utöfvar inom många områden af rätten, hvilar på helt annan grund än föreliggande inskränkning i tjufnadsreqvisitet (t. ex. på nödvändigheten att, jemlikt lifvets regel, vid aftal om »fastighet» afgöra, hvad omfång kontrahenterna böra anses hafva förutsatt hos nämnda begrepp). Försåvidt blott föremålet låter sig flyttas, kan tjufnad icke på den grund uteslutas, att föremålet rättsligen betraktas såsom ingredierande del af en fastighet (äfven om t. ex., såsom i ett utländskt rättsfall förekommit, ett helt hus genom särskilda mekaniska åtgärder lyftes på rullar och bortföres).”
Straffrättskommittén (1940). ”20 Kap.”. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott.. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1940:20. Stockholm. Libris1164147
Sverige. Lagkommittén (1832). Förslag till allmän criminallag. Stockholm : Johan Hörberg. Libris410640. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:F%C3%B6rslag_till_Allm%C3%A4n_Criminallag.djvu. ”Kap. 27. Olofligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast egendom, i ändamål att dermed bereda sig sjelf nytta, förekommer i lagen under benämning af åwerkan. Så kallas äfwen i wissa fall sjelfwa tillgreppet af något, som till egendomen hörer, när det sker i afsigt att sig det tillegna; och Lagstiftaren har antagit den skilnad emellan sådan åwerkan och tjufnad, att, ibland annat, tillgrepp af wexande wilda träd, som genom naturens egen åtgerd uppkommit, ej anses såsom tjufnad, när träden icke, genom derå nedlagdt arbete, blifwit förwandlade till wed, gärdsel eller annat hushållsbehof.”
Thyrén, Johan C. W. (1908). ”Kap.20”. Kommentar till strafflagen Kap.20.. Lund: Gleerup. Libris779457. ”5. Kulturprodukt. I öfverensstämmelse med den historiska utvecklingen af det privata förmögenhetsbegreppet, och med den derpå fotade allmänna rättsåskådningen (hvilken ställer tillgrepp af t. ex. äpplen i trädgård på stort afstånd från tillgrepp af löf å skogsträd, och, än mer, af lingon o. d. i skog och mark), gör straffrätten alltjemt stor skillnad emellan sådana saker, som framställa sig såsom rena »naturprodukter» och sådana, som mer eller mindre objektivera menskligt arbete, »kulturprodukter». Under det kulturprodukterna, såvidt de uppfylla öfriga reqvisitmomenter, alltid äro tjufnadsobjekter, indela sig motsvarande naturprodukter i tre kategorier: 1) de som stundom utgöra tjufnadsobjekter (20: 2), stundom (under vissa förutsättningar med hänsyn till värde eller brottssubjekt) åverkansobjekter: växande träd och vissa delar deraf; 2) de som alltid utgöra åverkansobjekter: växande gräs på naturlig äng, vindfälle etc. (vare sig de falla under 24: 3 eller 24: 4); 3) de som aldrig utgöra vara sig tjufnads- eller åverkansobjekter, alltså öfverhufvud icke äro straffskyddade: skogsbär, svampar etc. – Härvid är emellertid att märka, att naturprodukterna genomgående blifva, att betrakta såsom kulturprodukter, så snart de genom menskligt arbete hopsamlats etc., utan att de behöfva hafva undergått någon substantiell förändring. Fällda träd, slaget gräs (från naturlig äng), hopplockadt vindfälle, tång, lingon, svampar o. s. v. objektivera i detta skick menskligt arbete och hafva förvandlat sig q. h. till kulturprodukter, äro således samtliga (oafsedt qvantum och brottssubjekt!), tjufnadsobjekter.”
Strömman, Thor (1905). ”Strafflagen kap. 20.”. Kommentar till 20 och 21 kap. strafflagen: (Olofligt tillgrepp och rån). Stockholm: Norstedt. Libris676893. ”Själffallet är, att det är sakens flyttbarhet i naturlig mening, som härvidlag är afgörande, sålunda oberoende af de civilrättsliga reglerna (t. ex. i lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895).”
Thyrén, Johan C. W. (1908). ”Kap.20”. Kommentar till strafflagen Kap.20.. Lund: Gleerup. Libris779457. ”2. Flyttbarhet. Denna rent fysiska egenskap att vara lösgjord, flyttbar i motsats till den fasta marken och hvad dermed sammanhänger, bör icke förvexlas med den juridiska egenskapen af lös sak )( fast (L. 24/5 1895). Den genomgripande inverkan, som sistnämnda skillnad utöfvar inom många områden af rätten, hvilar på helt annan grund än föreliggande inskränkning i tjufnadsreqvisitet (t. ex. på nödvändigheten att, jemlikt lifvets regel, vid aftal om »fastighet» afgöra, hvad omfång kontrahenterna böra anses hafva förutsatt hos nämnda begrepp). Försåvidt blott föremålet låter sig flyttas, kan tjufnad icke på den grund uteslutas, att föremålet rättsligen betraktas såsom ingredierande del af en fastighet (äfven om t. ex., såsom i ett utländskt rättsfall förekommit, ett helt hus genom särskilda mekaniska åtgärder lyftes på rullar och bortföres).”
Straffrättskommittén (1940). ”20 Kap.”. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott.. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1940:20. Stockholm. Libris1164147
Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, SOU 1944:69, 24 kap. "Den nu föreslagna regleringen skiljer sig vidare från kommitténs tidigare förslag [ 390 ]därigenom, att uppräkningen av vilka naturprodukter som äro jordägaren förbehållna bibehållits i strafflagen och ej förts till en övergångsbestämmelse. Därigenom tillgodoses ett under behandlingen av kommitténs tidigare förslag framfört önskemål att, till dess uttryckliga civilrättsliga regler i ämnet erhållits, den envar tillkommande rätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade skall kunna utläsas ur strafflagen."
